Jag förstår inte...
Jag förstår inte hur musiken kan ha så stor betydelse i ens liv. Att en enda låt kan ta bort alla tankar och locka fram leendet på läpparna, eller att den låten kan få tårarna att rinna. Dom som verkligen lyckas göra en låt med känsla i, GRATTIS! Det är inte många låtar som verkligen lämnar spår efter sig. Men självklart, vissa mer än andra. Samma med människor, vissa lämnar djupare spår än andra.
Några som verkligen lyckats att förmedla känsla i sina låtar är Basement! - ett uppsala band.
Jag vet inte varför men deras låtar tar fram ett leende till mina läppar, känslan av att vara trygg kramar om mig. Jag vet inte om det beror på att det är just är för att det är dom som spelar eller om det beror på deras musik. Jag tror det är en väldigt bra blandning. En bandning som i alla fall når fram till mig. Jag behöver inte sms:a eller ringa mina vänner när tankarna exploderar i mitt huvud. Jag lyssnar på en låt och ser mig dom hoppandes runt på scen framför mig..det får mig absolut att tänka på annat, känslan i deras låtar når fram och för bort de tankarna som ibland attakerar mig.. Tack!
Jag och en polare satt idag och pratade om hur man inte kan lita på människor, hur bra man än känner dom..tyvärr, men det är faktiskt så. Alla snackar skit, och speciellt i denna lilla håla jag bor i. Alla vet allt om alla, och alla snackar skit om alla. Man kan stå varandra hur nära som helst, men ändå kan personen i fråga stå några meter bort och snacka skit ändå. Det jag avskyr mest är falskheten, att en människa ena sekunden kan stå och snacka skit och i nästa sekund kommer hon/han fram och är jätte trevlig. Vad är det man ska tro? och hur ska man kunna lita på människor när dom är så? varför inte säga vad man tycker och tänker direkt så är det överströkat och man slipper alla "missförstånd".
Jag vet att jag inte är den människa här som är mest omtyckt, men det finns också sina orsaker till det. Jag säger vad jag tycker och tänker och folk kan oftast inte acceptera det. Det tycker jag är synd, för jag har alltid lärt mig att det är ärligheten man kommer längst på. Jag tycker folk borde tänka efter på vad dom verkligen tycker också..för det finns alldeles för många som går på grupptryck.-
-"neh men hon är ful och as dryg"
-"jag vet :O" (..fast tankarna går egentligen "vafan snackar han om? jag tycker hon är jätte söt och trevlig")
kom igen...vad händer med dagens folk? Säg som ni tycker och stå upp för det istället. Annars kommer ni stå kvar på samma punkt hela livet..kom igen, väx upp!
18:e september.
Nu har jag inte skrivit på länge, så kände att det va dags att skriva lite igen.
Jag vill bara börja med att berätta att jag älskar min pappa otroligt mycket. Jag är glad att jag har honom i mitt liv och att vi kan prata igen. Efter alla bråk, alla bråk som inte ens hade med honom att göra. Han va bara en mellan hand i alltihop..så har båda insett hur det verkligen är, och antagligen föralltid kommer att vara. Vi får helt enkelt hitta våra sätt att leva på, att hitta sätten som funkar för oss båda...
- Men känslan av att sakna honom varje dag, mer än jag någonsin saknat honom gör ont. Den är obeskrivlig. Tårarna tränger genom ögonen så fort jag ens började skriva på detta, så fort jag tänker på det. Han har varit den som alltid ställt upp, alltid funnits bara ett telefon samtal bort. Det har varit stället jag alltid kunnat åka till när jag inte klarat av att vara någon annanstans. Bara åkt dit och tagit det lugnt, fått andas...men...det går inte längre.
För att bara byta samtalsämne helt:
Jag fattar inte hur folk kan vara så jävla känslokalla!? Bestämmer två personer att dom ska ses och att dom ska höras av när båda är nere på stan, vilket igår va runt 2 tiden, så tycker JAG att man kanske borde göra det också! Att den ena personen skickar iväg ett sms och undrar vart fan hon har tagit vägen hjälpte tydligen inte, att en gemensam polare har träffat henne och berättar det för mig så jag
vet att hon är på stan hjälpte tydligen inte heller. Jag är inte helt jävla dum i huvudet?! vad hade du gjort om du såg mig då? hade du sprungit din väg och gömt dig bakom någon eller? Nu har det fan gått över gränsen! Det är fan inte första gången du gör såhär! Börja för fan tänka på andra och inte bara dig själv och dina jävla problem! Hade du verkligen velat lösa en vänskap som du säger har varit din bästa. ("jag har en bästavän och det är du") jo tjena örru! Det har gått sen ja...sista april?! Vi har bestämt flera gånger att ses, jag har varit på stan VARJE GÅNG! men du hör inte av dig som du lovat, du gör inte ett jävla dugg för att bevisa att du saknar mig som du säger, det enda jag har att säga "HA! bullshit!" .. det är bara dina andra vänner som betyder! Fine, jag erkänner att jag hellre umgås med dom andra än dig för tillfället, men jag har mina själ. Tänk efter så lovar jag dig, du kommer förstå. Jag har gjort mina försök att kunna prata ut med dig nu, men vad gör du? du flyr! moget.. Du vet ju vem du är, för så korkad är du inte det vet jag, så du kan ju ta åt dig av detta och höra av dig om du känner för det..eller nej, det kanske inte finns tid för det?
Helt ärligt fattar jag inte ens varför jag lägger tid på att skriva detta men det har fan gått över gränsen den här gången! Jag fattar inte, gaaah! ugh..fan! Skaffa ett liv, och tryck inte ner mig! Detta va fan sista chansen, vill du ha en till får du fan ordna den själv! Du vet ju vart jag finns.
- När ska jag kunna lita på människor igen?
