prahl

Jag saknar pappa!
har nog aldrig saknat någon så mycket som jag saknar honom just nu..Han har varit borta i snart 2 månader. Det går inte att få tag på honom, det går inte att träffa honom..när han är hemma är han iaf bara ett samtal bort, vart är han nu? jo i thailand på en onåbar telefon! Fan! jag vill att han kommer hem nu. Kan inte tänka klart, kan inte må riktigt bra. Jag saknar honom.. ugh.. KOM HEM NU!



Jag älskar dig pappa!

Jag vill satsa på handbollen! Det vill jag verkligen! Finns nog inget mer än det jag vill för tillfället.. Men jag vet inte hur jag ska lyckas? hur jag ska komma någonstans i min utvecklig och satsningen? vill komma högre upp än jag ligger nu. Bli bättre. Bli bra. Bli riktigt bra! Finns kanske bara en utväg?

Så fort jag klev in i huset tröck allt tungt ner mig i golvet och lät mig inte komma upp igen. Så kändes det. Som att någonting inte ville att jag skulle vara där. Undra om jag börjar ge upp hoppet? Jag hoppas inte det. Men jag vet inte själv faktiskt. Känslan av att tappa sin familj, den gör att man ger upp. Hoppas att hon känner likadant. Att hon också känner sig nertryckt. Fast det betvivlar jag, jag tror mer hon känner att hon har vunnit. Hon slipper ju mig där.
Allting har gått för långt nu.

Helgen har tillbringats hos pappa!
Fredag: Köpte massa mat, godis och dricka - tjockade oss framför idol. MYS!
Lördag: Klev upp tidigt och åkte till hallen där jag tränade E-mix. Va knappt några där, men gjorde det bästa av situationen ändå. Sen åkte jag och pappa iväg till stan för att käka, kolla på MediaMarkt och sen va tanken att vi skulle gå och bowla men allting va fullt så gick på bio istället - unsoppable! riktigt bra film faktiskt! Sen vidare hem där det blev Crocodile Dundee! en av världens absolut bästa filmer <3
Söndag: Klev upp ännu tidigare idag och åkte iväg till Örsundsbro (tror jag?) och mina & Jossans små människor spelade 3 matcher! varav 1 vunnen (6-5) och 2 förlorade. Men dom gjorde 3 riktigt bra matcher och borde vara stolta över sig själva! Jag är stolt över dom i varje fall! Efter dom matcherna som va klara runt 11 va det bara ge sig iväg till Sollentuna och spela en Dammatch! Hur den gick tänker jag nog inte ens diskutera eller skriva om här..lär bara låta negativt.

Ska dra och käka snart så nu orkar jag inte skriva mer. Men en liten samanfattning av min helg, yaoyao ;*

Pappa, jag saknar dig varje sekund på dygnet...

Ibland förstår jag inte hur folk resonerar, tänker eller nej..jag förstår inte hur folk är. Att man kan säga ord och göra saker som trycker ner en annan människa. Att göra det med flit och gång på gång knäcka samma människa! jag förstår inte hur man kan vara så stark att sen gå och låtsas som ingenting? "vadå allting är väl bra?" ja visst. kanske finns en anledning till att jag tar avstånd? att jag inte orkar bli knäckt en gång till? jag tänker alltid på det som hänt och kommer antagligen alltid att göra. jag försöker fly ifrån det men vågar inte. Jag vågar inte mista den av dom 2 jag har kvar. jag kan inte, att lämna honom, att kontakten skulle brytas skulle göra mig till en helt annan människa - på ett negativt sätt. Jag saknar ju honom, jag vill kunna träffa honom, men det går inte. Orden "jag kan inte åka dit, jag kommer bryta ihop, det är ingen som förstår" får tårarna att rinna. Jag va stark, jag har alltid varit stark som fått klara mig mycket själv med tankar och svikelser. Jag är fortfarande stark. Men...vissa saker krossar mig. När det gäller mig egen familj t.ex. då gör det ont och tankarna och tårarna samlas.

Jag förstår inte hur musiken kan ha så stor betydelse i ens liv. Att en enda låt kan ta bort alla tankar och locka fram leendet på läpparna, eller att den låten kan få tårarna att rinna. Dom som verkligen lyckas göra en låt med känsla i, GRATTIS! Det är inte många låtar som verkligen lämnar spår efter sig. Men självklart, vissa mer än andra. Samma med människor, vissa lämnar djupare spår än andra.

Några som verkligen lyckats att förmedla känsla i sina låtar är Basement! - ett uppsala band.
Jag vet inte varför men deras låtar tar fram ett leende till mina läppar, känslan av att vara trygg kramar om mig. Jag vet inte om det beror på att det är just är för att det är dom som spelar eller om det beror på deras musik. Jag tror det är en väldigt bra blandning. En bandning som i alla fall når fram till mig. Jag behöver inte sms:a eller ringa mina vänner när tankarna exploderar i mitt huvud. Jag lyssnar på en låt och ser mig dom hoppandes runt på scen framför mig..det får mig absolut att tänka på annat, känslan i deras låtar når fram och för bort de tankarna som ibland attakerar mig.. Tack!

Nu har jag inte skrivit på länge, så kände att det va dags att skriva lite igen.

Jag vill bara börja med att berätta att jag älskar min pappa otroligt mycket. Jag är glad att jag har honom i mitt liv och att vi kan prata igen. Efter alla bråk, alla bråk som inte ens hade med honom att göra. Han va bara en mellan hand i alltihop..så har båda insett hur det verkligen är, och antagligen föralltid kommer att vara. Vi får helt enkelt hitta våra sätt att leva på, att hitta sätten som funkar för oss båda...
- Men känslan av att sakna honom varje dag, mer än jag någonsin saknat honom gör ont. Den är obeskrivlig. Tårarna tränger genom ögonen så fort jag ens började skriva på detta, så fort jag tänker på det. Han har varit den som alltid ställt upp, alltid funnits bara ett telefon samtal bort. Det har varit stället jag alltid kunnat åka till när jag inte klarat av att vara någon annanstans. Bara åkt dit och tagit det lugnt, fått andas...men...det går inte längre.

Igår förändrades min vardag till det bättre. Jag & Otto, bästavänner, återförenades igen. Vi träffades även idag, vi har ju några månader att ta igen. Allting är som vanligt, känns inte ens att vi bråkat. Förutom det faktum att jag nu känner att hon verkligen är allt. Så tacka aldrig nej till en förändring! Det kan man mista mycket på. Idag kan vi skratta åt våra attitydsproblem, det kunde vi inte för en vecka sen...
Vi gick och kollade på Marcus @ grand idag också. Man kan ju helt klart erkänna att han har förbättras. För er som inte vet vem marcus är - han är en underlig liten typ ifrån stan, ruggigt snäll! Hiphopare och tönt.. haha ja, bättre förklaring går nog inte att få. så...musiken idag blev - svensk hiphop! YEAH METAL! haha..

Senare, mer exakt klockan 18:00 kom en blond liten människa med en kundvagn, innehållande en bergssprängare skjutandes framför sig och en krita i handen. Han ritade upp en ring utanför MC-donalds på stan och ställde sig och "hoppade" i den. Blickar från alla håll och kanter sa "vafan håller han på med?!" .. men i samma ögonblick kom massa folk springandes emot honom och flög in i ringen och började mosha. Den moshen pågick i 1 minut och under den minuten hann folk, nämner inga namn, andré, slå upp hakan! Jag säger ju att sånt är farligt! Men det såg väldigt lockande ut att ta av sig skorna och springa in där faktiskt.. hm..ska nog ge mig in i det, fast en stor, riktigt stor mosh någongång!
 
Neh nu har jag uppdaterat färdigt för idag. Mer uppdatering kommer om min estlands resa och sådär. Ha det bäst!

Otto..tack för att du finns. - världens bästa!

13:23 "Sover du?!"
- "Gå ut till posten och kolla! För jag har fått mitt gymnaiseval!"

Men min post kommer ju till mamma med tanke på att jag är skriven där. Shiiit, paniken slog till! magen vände sig ut och in. nej, usch hemsk känsla! Men när jag väl ringde mamma va hon självklart inte ens hemma. Nu blev jag ju ännu mer nervös... JA! hon väl ringde tillbaka! shit, jag visste inte vad jag skulle tänka eller säga, utan blev mer ett skrik "VAD KOM JAG IN PÅ?!"

Göran: "Nu får du börja lära dig mecka bilar."
okay.. jag kom in på fordon..Det hade la varit helt okay. MEN FAN HELLER! Jag kom in på hotell / resturang på ekeby gymnasiet! min familj är jobbig haha! men jag älskar dom!

..jag blev väckt runt 23:30 i natt av att hon stod nere och skrek på honom att jag inte gör någonting hemma, och att allt jag gör är fel, att jag inte borde vara så, att jag borde vara mer som syrran, att han skämmer bort mig och blablabla.. tror hon räknade upp ALLT som jag gör, vare sig de va hemma eller inte, men de va fel. Jag tycker hon borde kunna öppna sin käft och säga det till mig istället! Men nej, mig går det inte att prata med. Man kanske blir förgiftad eller något.. nej jag vet fan inte! Men hon säger INGENTING till mig. möjligtvis "godmorgon" kanske...om man har tur. Inte för att jag känner att jag behöver henne speciellt mycket. Hon har inte gjort mig något speciellt , eller något alls på flera år. Ingenting som är värt att behövas, möjligtvis att hon förde mig till skitungen. Men hon har fört mig längre ifrån honom.
Hon sa till honom "I love you, i love her" så fan heller att hon gör! Hade hon älskat mig hade hon kunnat prata med mig om saker hon tycker är fel. Men nej, det ska gå genom honom fram till mig så han och jag börjar bråka. så jävla ovärt! Jag trodde allt skulle bli lättare när jag flyttade hit, visst det är bra mellan mig och mamma. Men vafan ska det här föreställa?! är det här något jävla skämt eller? 10 år och ingenting betyder något. inte för mig. Jag skulle lika gärna kunna bo själv med honom, det känns som allt hade varit enklare då. Vet fan inte vad jag gjort henne, men någonting måste det varit.. Jag kanske tog tillbaka min pappa ifrån henne? - eller nej..det har jag fan inte. Han står kvar på samma plats som förr. Längre ifrån mig än tidigare. Men jag fattar inte?! ..kanske inte är meningen heller..?

...för vi har tagit grundenten, för vi har tagit grundenten, fyfan va vi är bra!
Yeah, nu har jag gått ut 9;an och kommer aldrig komma tillbaka till Seoul.. Visst, det känns sorgligt, men ändå jävligt skönt! Nu fortsätter ännu fler äventyr i livet, vilket gymnasium det blir vet jag inte än, men det märks! Hoppas hoppas hoppas!


Jag och Dolf på avslutningen!

Jag kommer sakna alla mina vänner i skolan, sammanhållningen i klassen och alla otroliga minnen! Så tack för dessa åren Seoul! Det har varit awesome!

Nu ska ni få svar på era frågor..
- Ja, jag och otto har haft världens jävla bråk!

Det har berott på en hel del olika saker som jag inte tänker skriva här, det håller vi för oss själva. Jag vet inte ens vad allt började med. Det va antagligen att vi behövde vara ifrån varandra ett tag, olika tankar, och en jävla massa missuppfattningar och 2 jävla killar. Jag ångrar allt jag gjort! Det gör jag verkligen.. och det tror jag syns i mina tårsprängda ögon och mitt röda ansikte.. Men ändå, tårarna rinner som fan, i princip forsar ner för mina kinder.. men du får mig att skratta, att känna mig glad och trygg.. hur fan lyckas du?!
Här sitter vi och gråter i cam. fan va mycket tankar som släppte bara av att se dig igen, första gången på 1 jävla månad. Det är inte klokt, vi kunde inte skiljas åt på 5 månader, sen *poff* så bröts allt. Inte okay.. Tårarna har nog inte runnit så mycket på bra länge som den senaste månaden.

Jag älskar dig!
Du är den bästavännen jag har! Vi vet ALLT om varandra! Vi delar allt. Varför blev det såhär? varför kunde vi inte lösa det tidigare? Ja det är många frågor jag ville ha svar på.. Men nu skiter jag faktiskt i det. Allt detta berodde på 2 jävla killar! 2 killar va misstaget till att vi inte snackade! jag trodde vi hade glidit ifrån varandra för alltid! Det kändes så, alla sa "men skit i henne, det kanske är lika bra såhär" men varför kunde folk inte fatta?! det va inte lika bra så! Jag kunde inte leva ordentligt. ingenting funkade, jag orkade ingenting! Att vara utan sin soulmate är inte lätt.. utan henne, neh det är ingen som förstår. Det går bara inte! Det går inte att må bra, vara glad, inte på samma sätt - det går inte!
Gömt mig bakom mitt fejkade leende.

Aldrig igen ska detta få hända! Aldrig!
- fan va hopplösa vi är!
- ja som fan! Som grodor utan ben!

<3

Vet ni? Eskimåer lever faktiskt i egypten! I sådana där..emh..kistor! ni vet?

Det är bara så.. vissa personer klarar man sig inte utan. Det finns inte många som klassas till den kategorin, men det är ofta dom personerna man förlorar.
Jag & pappa satt i bilen igår påväg till Knivsta och pratade om allt mellan himmel och jord. Då kom vi in på gamla vänskaper, och vi konstaterade att jag har alltid råkat ut för samma sak, enda sedan jag va liten. När jag växte upp hade jag en allra bästa vän i 10 års tid. Vi umgicks jämt, och det va alltid vi. Vi klarade oss inte utan varandra, även att hon va 1 år äldre än mig så gick allting utmärkt och eftersom vi bodde grannar så gjorde vi allt ihop. Hon flyttade härifrån, men vi fortsatte umgås som vanligt. Men efter min 2 månaders thailands resa va ingenting som vanligt, någonting hade hänt, vad vet jag fortfarande inte. Men sedan dess har vi knappt pratat med varandra, vi har inte umgåtts en enda gång.
Efter henne gick jag vidare och när jag började 7;an började det en tjej i min klass. Hon va helt underbar, det klickade direkt. Helt sjukt, första rasten satt vi och snackade och det kändes som vi hade kännt varandra i år och dar. Vi blev direkt bästa vänner, kunde snacka om allt och umgicks jämt. Gjorde allt tillsammans, har så otroligt mycket minnen där. Men även vi gled isär. Vi pratade inte på jätte länge, va jätte osams. Men nu snackar vi igen, vilket jag är glad över. Men det är fortfarande inte som förr...
I 8:an umgicks jag med en tjej som förändrade min vardag, även vi kom väldigt nära varandra och blev bästa vänner.. Men efter ungefär 1 års tid försvann den vänskapen, jag vet inte varför. Men jag blev ignorerad och andra togs i första hand. Sen dess har vi inte snackat någonting, träffats genom gemensamma polare men aldrig sagt något till varandra.. inte ens ett "hej".
Efter henne va jag mest för mig själv.. jag orkade aldrig ens försöka hitta en "bästavän". Jag umgicks med alla möjliga människor och hade allmänt kul. Efter det träffade jag en helt underbar människa, vad jag trodde den allra bästa vännen, den perfekta, min soulmate. Men det verkar inte riktigt som att jag hade rätt. För även där förlorades det jag trodde det var.. Den vänskapen va inte den jag trodde det va. Vi umgick seriöst 24/7 och ingenting va bättre än tillsammans med henne. Men jag vet inte vad som har hänt där, men det försvann och det finns en del svar jag skulle vilja ha. Men frågan är när jag får dom..
Ja, som sagt.. vänskaper jag gått in i. Nära vänskaper! Har alltid förstörts, av olika orsaker.. orsaker jag inte vet om.. Jag har aldrig fått något ordentligt svar på varför dom har förstörts. Men som sagt, jag vet inte riktigt om jag bryr mig heller. Vissa vänskaper vet ja alltid kommer finnas här. & vissa klarar jag mig utan. Men visst, det är surt att bli av med en bästavän. Det är det verkligen, för alla dem över har jag älskat och de har betytt världen för mig. Vissa av dem vet mer än de andra, men de va dom som kände mig bäst. Det känns som att alla de gamla vänskaperna sviker mig just nu, jag vet inte om det är något jag gör fel eller vad det är? Det är ju ingen som kan ge ett ärligt svar.

Visst, det finns undantag till vänner. Som alltid ställer upp.
Jag borde nog inte ta mig in i nära vänskaper med folk, för som det verkar som att det inte tänker sluta gå åt helvete. Jag vet inte om det möjligtvis beror på mitt humör och min ärlighet. Men folk som känner mig, borde veta att jag är sån? och speciellt om man kallar sig min bästavän borde man veta hur jag är som person och hur jag beter mig. Så skulle det bero på det låter det bara fel och konstigt.. Men ja, gamla vänskaper är gamla.. Men det finns ju några av dom man skulle vilja lösa och kanske iaf vara vänner. Även om det aldrig kommer bli som förr..

Att lova sig själv är något jag inte ska göra om! Det leder bara till att när man väl blir sårad av någon så sårar man sig själv ännu mer. Jag lovade mig själv att inte få känslor för någon just nu, för jag visste att det skulle gå åt helvete..det va en känsla jag hade. Men jag fick känslor, för en underbar person, och det gick åt helvete. Nu svek jag mig själv...igen. Vad kan man mer göra för att sänka självförtroendet mer än att såra sig själv? *tänker* , jag kommer inte på någonting..?

Folk säger att man inte borde klanka ner på sig själv, att det inte är ens eget fel. Men som jag brukar säga, allt är ett val man gör i livet och de valen får man stå för. Valen man väljer kan ingen annan välja åt dig. Allt är upp till en själv! Sina misstag gör man själv..det är ingen annan som gör dem åt en.

MYGG ATTACK! = En hel helg hos a familjen! Länge sen man va där en hel helg..men det va väldigt skönt faktiskt! men...myggorna åt på mig.. *om nom nom*

Fredag: Hm..det va ju länge sen *tänker efter* .. men jo, jag drog in till stan vid 12 tiden och träffade Pim! vi drog och köpte nya strängar och sprang bort till Grand.. eller okej, vi gick* fast sprang lät bättre? hm.. aja.. Fille tog min gitarr och va allmänt gullig och bytte strängar och stämde den. TACK! *kram* vi sprang vidare och letade efter klänningar, vita, som skulle vara si och så men inte så men så kunde dom vara *suck* haha. Kräsna lilla unge! Men vi hittade en klänning på HM, fin fin! likadan som min fast vit och söt! Sen blev det fina billiga skor på...emh...någon sko affär på stan.
Massa påsar och varma små flickor förflyttade sig ifrån stan till Grand och letade efter dom bortsprungna pojkarna i Steel Electric. Men ja...dom va borta.. *hm, stirrar runt*. Då blev det att springa till svandammen och fota och snacka skit.
Väl på Grand sedan spelade töntarna som första band! INTE OKEJ! Vad skulle jag då vänta på..hm.. jo FANNY OCH NICLAS! och EMMA & JESSICA spelade klockan 17. Alltid najz! Men Steel Electric gick det bra för och Hamps strippade dom vidare till sverige turné! Grattis! - Det gick inte lika bra för Emma & Jessica eller Fanny & Niclas, men ni va grymma ni också! Hoppas det går bra för er också framöver! & sen även ett stor grattis till badskum som också gick vidare från UKM i Uppsala!
MASSA BRA MUSIK MÄNNISKOR FRÅN ALUNDA! *yey*

När Jessica segpropp hade hämtat mig vid bussen och vi äntligen va hemma så blev det taccos (GOTT!) och dålig film. Vi orkade inte ens se klart på hela utan gav upp, tog hundarna och gick på en promenad i mörkret. Det va riktigt skönt faktiskt! Alla va as stolta när vi kom tillbaka, duktiga flickor! Fast...det tyckte inte Barren..haha, söta hästfan skrek på oss när vi kom tillbaka, vi va saknade!

SUPERNATURAL <3

Lördag: Vi blev väckta från våran skönhetssömn för att åka till stan i värmen! Ugh..VARMT! Så ni som va i stan i lördags och hade otur såg mig i klänning och stövlar.. fint, hrm..ja jo..visst..Men iaf, det va ganska segt faktiskt.. vi åkte först till Funbo och pickade upp mormor:en och åkte till Plantagen. MANGO LJUS! <3 *sniff sniff* OH! Sen vidare till..öh, IKEA va? Aa det va det nog. Där är det stooort! haha!
-"det tar 2 h att gå igenom IKEA. *springer*" - 4 små brats ungar som gick framför oss sa det. Sen försvann dom och några minuter senare såg vi dom komma springandes. Väldigt roande faktiskt!
Efter IKEA åkte vi till Jet och skulle käka.. vi fick.. tillplattad 40g's hambugare till lövstek och stek heta pommes som inte smakade något, mums...

Vi kollade på Bertil också! - CHECKA IN SÖTNOSEN!




Hemma sen igen dog alla 3 i soffan tillsammans med hundarna och kollade på AFV! Vi började grilla köttet, eller aa..Mona grillade - Jag & Jessica hoppade studsmatta tillsammans med Frida! Mycket roligt, awr!

HITS FOR KIDS 2003..eller 2002? <3
"super duper killen, number 1, han är den som jag gillar mest, super duper killen bara min, han är bäääst allt känns som en feeest"

Söndag: Vaknade 12:30 cirkus gurkus..ojdå..hm..skulle varit i stan 12:00..hoppsan..jaja *skickar iväg ett sms*, men tönten hade precis också vaknat. Då vare chill! Så tog min fina gitarr och min kamera och åkte till stan vid 14:20. Det blev najz! Mysigt sällskap och fina bilder!
<3

Idag fick jag höra att thailändskor kommer med en man till sverige för att han har pengar, och att det inte beror på kärlek. - "man kan åka till thiailand, träffa en tjej och ta med henne hem efter en veckas semester" , Aa men jo tjena! Det är verkligen så det går till!? Det är inte bara att ta en tjej/kvinna till sverige utan vidare. & det är inte många som gör det bara av pengarna, det beror ofta på känslor. Det känns rätt, man har träffats mycket, mail kontakt, brev vad som helst, men känslorna, dom är rätt! Tänk er själva in i den situationen, att ni är en kvinna i 20-30 år åldern.. ni träffar en man som kommer till erat hemland, ni har umgåtts i ungefär 1 veckas tid. Skulle ni då åka med den mannen till hans hemland? med en helt annorlunda kultur, annat språk och andra levnadsvanor? - neh det skulle ni inte! Ni skulle vilja lära känna personen i fråga först. så tänker även thailändskor! dom är inte mer annorlunda än vi svenskar.. även dom är människor! Visst, ofta lite fattigare, kanske inte har lika bra liv som vi har. Men dom är människor, med egna känslor och tankar. Att dra det exemplet om just thailändskor och män i alunda, är inte okej! varför inte använda det lilla som kallas hjärna och slippa såra och irritera folk?!
okej om det hade varit om asiater eller så, men varför just att det är män från alunda och kvinnor från thailand iblandade i bilden?! Varför inte ta Asiater och svenskar? det hade varit en helt annan sak! Jag kände mig så otroligt träffad när dom orden kom upp. Jag skämms inte över att min pappa är gift med en thailändska, för dom var kära och hon flyttade hit, gifte sig och har nu familj sedan 10 år tillbaka. Den familjen betyder otroligt mycket för mig! Det är dels därför, att jag har släkt i thailand, människor jag älskar finns där, människor jag älskar har kommit till sverige bildat familj med en finsk man, i sverige, det är därför jag reagerade så otroligt starkt och har svårt att släppa det. Visst, det va kanske inte riktat mot våran familj...men hon drog alla män i alunda med thailändska fruar / flickvänner, över ett och samma streck. Där va även vi inblandade...

PHOMM RAÁK KHON! <3

Jag vet inte hur jag ska sätta ord på allting som händer just nu. Det är allt ifrån små tjaffs till sönder slagna knogar.

Känslan av att sakna dig är hemsk, jag sa till mig själv att det inte skulle hända men tro fan gör jag det. Underbara fanskap! Det är inget som tränger sig på, men känslan av att höra orden ifrån dig, se dig i ögonen och känna din närhet saknas..du saknas.


Allt i mitt huvud är allmänt fuckat just nu, känner mig jätte emo och orkar ingenting. Att gå till skolan känns inte lockande, att träna känns inte lockande, ingenting känns lockande faktiskt. Förutom att rymma härifrån ett tag och bara få andas. Att få skaka av mig allting för stunden, och bara lämna saker i Uppsala och åka bort ifrån dom, lämna dom. Önskar man kunde göra det föralltid...lämna allting bakom sig och börja om, i så fall hade jag ändrat halva mitt liv.. Fast ett liv utan hinder vore kanske inte ett liv? - men det vore jävligt skönt.
  Jag är väldigt förvirrad, varför hände det? varför får jag inte umgås med dom jag vill? varför måste jag berätta allt? varför vill du inte ses? varför känns det som du skyller på massa annat istället för att ta tag i det som behövs? varför orkar jag inte? varför känns allt så meningslöst? varför saknar jag honom? varför vill jag bara fly och inte komma tillbaka? varför varför varför? - jag förstår ingenting. Ingen av de frågorna kan jag ensam besvara. Alla de går emot mig, riktade som pekande fingrar emot mig, de skrattar, hånskrattar och gör allt för att trycka ner mig. Alla de pekande fingrarna riktar sig rakt in i mig och sätter sig fast, som att dom gräver sig så djupt in dom kan och inte vill lossna. dom är fast..jag är fast...igen

______________________________________________________________________

"En ledsen flicka som inte vågar prata. En liten ensam flicka syns till i morgonljuset. Hennes tårar på kinden. Hennes ledsna blå ögon skimmrandes i solen. Det bruna korta håret uppsatt i en toffs...hon tänker. Tänker tillbaka på när allt va bra, när hon hade allt. Det hon ville ha i sitt hjärta. Det hon behövde.
Flickan känner nu allt oftare tårarna rinna. Det är problem, problem och saknader som rinner ner för hennes kind. Hon vill inte vara ensam...men drar sig ändå undan. Sitter där och tänker med musiken i öronen och de tårsprängda ögonen. Hon vill inte gråta. Men känslorna säger att hon inte kan hindra det. Hon kan verkligen inte låta bli - tårarna kommer, tankarna kommer.
Flickan har ont. Hennes hjärta har gått sönder. Hennes kropp orkar inte mer. Inge mer slag...om hon bara kunde låta bli
Hon vill vara som alla andra. Passa in. Vara en i gänget. Vill inte dra sig undan. Vill stanna kvar. Stanna hos dom så kallade vännerna. Men är dom verkligen vänner? Dom som inte hjälper? Inte skyddar. Flickan har en vän. Den allra bästa. En vän som flickan gick ifrån. Men en vän som tog tillbaka flickan till sin famn och hjälper flickan med allt. - en vän som alla behöver"
- en dikt som jag skrev 26/8-08.

I torsdags åkte jag till min adoptiv familj i skogarna, äntligen! Jag behövde verkligen få andas ut, prata ut och flumma sönder. Så ja, jag och Jessica tog oss en tur till Sthlm för att se om fiskmåsarna fanns kvar, köpa hårfärg och pierca mig! Allt gick as bra och min industrial blev fin! Tack Timmy *happy face* , den är röd och massa söt! Till skillnad från våran hår färg som är blå och jätte cool! Fast....just nu ligger den fint i förpackningen efter 2 misslyckade blonderingar i mitt & Jesscias hår = ORANGET! Så imorgon ska letas ny hårfärg, denna gången är färgen hemlig tills den sitter i håret och ser allmänt jätte fin ut! :-D

Efter 2 dagar av hårfärgning, wii-spelande, varm choklad, massa snack, mys med djuren och bara andats mår jag otroligt bra faktiskt! Det känns som att de bekymmer som fanns har lagt sig lite åt sidan och dom tar man tag i när dom kommer igen. Att ta en sak i taget är en jävligt bra sak faktiskt.. Ska nog fortsätta med det. Att inte oroa sig för mycket på vad som har hänt och vad som kommer att hända utan att leva i nuet.
Men iaf..Jag önskar verkligen fler sådanna här dagar, att umgås med min a-familj är underbart! Bättre och ärligare folk får man ju leta efter! - Justja..Tack Jessica för halsbandet <3 - underbara-a-syrra och en äktabästavän! - För er som inte vet är det ett sånt jätte gulligt halsband som man delar när man är...öhm, 10? ett vänskaps-halsband ni vet?! Det är rosa med...emh...apor? på!

*HOST, HOST, HOST* ugh...börjar bli ordentligt förkyld, men knarka halstabletter och sova kanske funkar? who know.. men jag ska till stan imorgon i vilket fall, det är bestämt och på söndag blir det Jessica fjollsmurf igen! Det blir tjock najz! och jag längtar!
Så varför sitter jag här klockan 00:44? Jag skulle ju sova.. det failade, men godnatt! Cy'a!