18:e september.
Nu har jag inte skrivit på länge, så kände att det va dags att skriva lite igen.
Jag vill bara börja med att berätta att jag älskar min pappa otroligt mycket. Jag är glad att jag har honom i mitt liv och att vi kan prata igen. Efter alla bråk, alla bråk som inte ens hade med honom att göra. Han va bara en mellan hand i alltihop..så har båda insett hur det verkligen är, och antagligen föralltid kommer att vara. Vi får helt enkelt hitta våra sätt att leva på, att hitta sätten som funkar för oss båda...
- Men känslan av att sakna honom varje dag, mer än jag någonsin saknat honom gör ont. Den är obeskrivlig. Tårarna tränger genom ögonen så fort jag ens började skriva på detta, så fort jag tänker på det. Han har varit den som alltid ställt upp, alltid funnits bara ett telefon samtal bort. Det har varit stället jag alltid kunnat åka till när jag inte klarat av att vara någon annanstans. Bara åkt dit och tagit det lugnt, fått andas...men...det går inte längre.
För att bara byta samtalsämne helt:
Jag fattar inte hur folk kan vara så jävla känslokalla!? Bestämmer två personer att dom ska ses och att dom ska höras av när båda är nere på stan, vilket igår va runt 2 tiden, så tycker JAG att man kanske borde göra det också! Att den ena personen skickar iväg ett sms och undrar vart fan hon har tagit vägen hjälpte tydligen inte, att en gemensam polare har träffat henne och berättar det för mig så jag
vet att hon är på stan hjälpte tydligen inte heller. Jag är inte helt jävla dum i huvudet?! vad hade du gjort om du såg mig då? hade du sprungit din väg och gömt dig bakom någon eller? Nu har det fan gått över gränsen! Det är fan inte första gången du gör såhär! Börja för fan tänka på andra och inte bara dig själv och dina jävla problem! Hade du verkligen velat lösa en vänskap som du säger har varit din bästa. ("jag har en bästavän och det är du") jo tjena örru! Det har gått sen ja...sista april?! Vi har bestämt flera gånger att ses, jag har varit på stan VARJE GÅNG! men du hör inte av dig som du lovat, du gör inte ett jävla dugg för att bevisa att du saknar mig som du säger, det enda jag har att säga "HA! bullshit!" .. det är bara dina andra vänner som betyder! Fine, jag erkänner att jag hellre umgås med dom andra än dig för tillfället, men jag har mina själ. Tänk efter så lovar jag dig, du kommer förstå. Jag har gjort mina försök att kunna prata ut med dig nu, men vad gör du? du flyr! moget.. Du vet ju vem du är, för så korkad är du inte det vet jag, så du kan ju ta åt dig av detta och höra av dig om du känner för det..eller nej, det kanske inte finns tid för det?
Helt ärligt fattar jag inte ens varför jag lägger tid på att skriva detta men det har fan gått över gränsen den här gången! Jag fattar inte, gaaah! ugh..fan! Skaffa ett liv, och tryck inte ner mig! Detta va fan sista chansen, vill du ha en till får du fan ordna den själv! Du vet ju vart jag finns.
- När ska jag kunna lita på människor igen?
