prahl

Jag vill satsa på handbollen! Det vill jag verkligen! Finns nog inget mer än det jag vill för tillfället.. Men jag vet inte hur jag ska lyckas? hur jag ska komma någonstans i min utvecklig och satsningen? vill komma högre upp än jag ligger nu. Bli bättre. Bli bra. Bli riktigt bra! Finns kanske bara en utväg?

Så fort jag klev in i huset tröck allt tungt ner mig i golvet och lät mig inte komma upp igen. Så kändes det. Som att någonting inte ville att jag skulle vara där. Undra om jag börjar ge upp hoppet? Jag hoppas inte det. Men jag vet inte själv faktiskt. Känslan av att tappa sin familj, den gör att man ger upp. Hoppas att hon känner likadant. Att hon också känner sig nertryckt. Fast det betvivlar jag, jag tror mer hon känner att hon har vunnit. Hon slipper ju mig där.
Allting har gått för långt nu.

Helgen har tillbringats hos pappa!
Fredag: Köpte massa mat, godis och dricka - tjockade oss framför idol. MYS!
Lördag: Klev upp tidigt och åkte till hallen där jag tränade E-mix. Va knappt några där, men gjorde det bästa av situationen ändå. Sen åkte jag och pappa iväg till stan för att käka, kolla på MediaMarkt och sen va tanken att vi skulle gå och bowla men allting va fullt så gick på bio istället - unsoppable! riktigt bra film faktiskt! Sen vidare hem där det blev Crocodile Dundee! en av världens absolut bästa filmer <3
Söndag: Klev upp ännu tidigare idag och åkte iväg till Örsundsbro (tror jag?) och mina & Jossans små människor spelade 3 matcher! varav 1 vunnen (6-5) och 2 förlorade. Men dom gjorde 3 riktigt bra matcher och borde vara stolta över sig själva! Jag är stolt över dom i varje fall! Efter dom matcherna som va klara runt 11 va det bara ge sig iväg till Sollentuna och spela en Dammatch! Hur den gick tänker jag nog inte ens diskutera eller skriva om här..lär bara låta negativt.

Ska dra och käka snart så nu orkar jag inte skriva mer. Men en liten samanfattning av min helg, yaoyao ;*

Pappa, jag saknar dig varje sekund på dygnet...

Ibland förstår jag inte hur folk resonerar, tänker eller nej..jag förstår inte hur folk är. Att man kan säga ord och göra saker som trycker ner en annan människa. Att göra det med flit och gång på gång knäcka samma människa! jag förstår inte hur man kan vara så stark att sen gå och låtsas som ingenting? "vadå allting är väl bra?" ja visst. kanske finns en anledning till att jag tar avstånd? att jag inte orkar bli knäckt en gång till? jag tänker alltid på det som hänt och kommer antagligen alltid att göra. jag försöker fly ifrån det men vågar inte. Jag vågar inte mista den av dom 2 jag har kvar. jag kan inte, att lämna honom, att kontakten skulle brytas skulle göra mig till en helt annan människa - på ett negativt sätt. Jag saknar ju honom, jag vill kunna träffa honom, men det går inte. Orden "jag kan inte åka dit, jag kommer bryta ihop, det är ingen som förstår" får tårarna att rinna. Jag va stark, jag har alltid varit stark som fått klara mig mycket själv med tankar och svikelser. Jag är fortfarande stark. Men...vissa saker krossar mig. När det gäller mig egen familj t.ex. då gör det ont och tankarna och tårarna samlas.