jag orkar inte fejka
Jag vet inte hur jag ska sätta ord på allting som händer just nu. Det är allt ifrån små tjaffs till sönder slagna knogar.
Känslan av att sakna dig är hemsk, jag sa till mig själv att det inte skulle hända men tro fan gör jag det. Underbara fanskap! Det är inget som tränger sig på, men känslan av att höra orden ifrån dig, se dig i ögonen och känna din närhet saknas..du saknas.
Allt i mitt huvud är allmänt fuckat just nu, känner mig jätte emo och orkar ingenting. Att gå till skolan känns inte lockande, att träna känns inte lockande, ingenting känns lockande faktiskt. Förutom att rymma härifrån ett tag och bara få andas. Att få skaka av mig allting för stunden, och bara lämna saker i Uppsala och åka bort ifrån dom, lämna dom. Önskar man kunde göra det föralltid...lämna allting bakom sig och börja om, i så fall hade jag ändrat halva mitt liv.. Fast ett liv utan hinder vore kanske inte ett liv? - men det vore jävligt skönt.
Jag är väldigt förvirrad, varför hände det? varför får jag inte umgås med dom jag vill? varför måste jag berätta allt? varför vill du inte ses? varför känns det som du skyller på massa annat istället för att ta tag i det som behövs? varför orkar jag inte? varför känns allt så meningslöst? varför saknar jag honom? varför vill jag bara fly och inte komma tillbaka? varför varför varför? - jag förstår ingenting. Ingen av de frågorna kan jag ensam besvara. Alla de går emot mig, riktade som pekande fingrar emot mig, de skrattar, hånskrattar och gör allt för att trycka ner mig. Alla de pekande fingrarna riktar sig rakt in i mig och sätter sig fast, som att dom gräver sig så djupt in dom kan och inte vill lossna. dom är fast..jag är fast...igen
______________________________________________________________________
"En ledsen flicka som inte vågar prata. En liten ensam flicka syns till i morgonljuset. Hennes tårar på kinden. Hennes ledsna blå ögon skimmrandes i solen. Det bruna korta håret uppsatt i en toffs...hon tänker. Tänker tillbaka på när allt va bra, när hon hade allt. Det hon ville ha i sitt hjärta. Det hon behövde.
Flickan känner nu allt oftare tårarna rinna. Det är problem, problem och saknader som rinner ner för hennes kind. Hon vill inte vara ensam...men drar sig ändå undan. Sitter där och tänker med musiken i öronen och de tårsprängda ögonen. Hon vill inte gråta. Men känslorna säger att hon inte kan hindra det. Hon kan verkligen inte låta bli - tårarna kommer, tankarna kommer.
Flickan har ont. Hennes hjärta har gått sönder. Hennes kropp orkar inte mer. Inge mer slag...om hon bara kunde låta bli
Hon vill vara som alla andra. Passa in. Vara en i gänget. Vill inte dra sig undan. Vill stanna kvar. Stanna hos dom så kallade vännerna. Men är dom verkligen vänner? Dom som inte hjälper? Inte skyddar. Flickan har en vän. Den allra bästa. En vän som flickan gick ifrån. Men en vän som tog tillbaka flickan till sin famn och hjälper flickan med allt. - en vän som alla behöver"
- en dikt som jag skrev 26/8-08.
