prahl

Det är bara så.. vissa personer klarar man sig inte utan. Det finns inte många som klassas till den kategorin, men det är ofta dom personerna man förlorar.
Jag & pappa satt i bilen igår påväg till Knivsta och pratade om allt mellan himmel och jord. Då kom vi in på gamla vänskaper, och vi konstaterade att jag har alltid råkat ut för samma sak, enda sedan jag va liten. När jag växte upp hade jag en allra bästa vän i 10 års tid. Vi umgicks jämt, och det va alltid vi. Vi klarade oss inte utan varandra, även att hon va 1 år äldre än mig så gick allting utmärkt och eftersom vi bodde grannar så gjorde vi allt ihop. Hon flyttade härifrån, men vi fortsatte umgås som vanligt. Men efter min 2 månaders thailands resa va ingenting som vanligt, någonting hade hänt, vad vet jag fortfarande inte. Men sedan dess har vi knappt pratat med varandra, vi har inte umgåtts en enda gång.
Efter henne gick jag vidare och när jag började 7;an började det en tjej i min klass. Hon va helt underbar, det klickade direkt. Helt sjukt, första rasten satt vi och snackade och det kändes som vi hade kännt varandra i år och dar. Vi blev direkt bästa vänner, kunde snacka om allt och umgicks jämt. Gjorde allt tillsammans, har så otroligt mycket minnen där. Men även vi gled isär. Vi pratade inte på jätte länge, va jätte osams. Men nu snackar vi igen, vilket jag är glad över. Men det är fortfarande inte som förr...
I 8:an umgicks jag med en tjej som förändrade min vardag, även vi kom väldigt nära varandra och blev bästa vänner.. Men efter ungefär 1 års tid försvann den vänskapen, jag vet inte varför. Men jag blev ignorerad och andra togs i första hand. Sen dess har vi inte snackat någonting, träffats genom gemensamma polare men aldrig sagt något till varandra.. inte ens ett "hej".
Efter henne va jag mest för mig själv.. jag orkade aldrig ens försöka hitta en "bästavän". Jag umgicks med alla möjliga människor och hade allmänt kul. Efter det träffade jag en helt underbar människa, vad jag trodde den allra bästa vännen, den perfekta, min soulmate. Men det verkar inte riktigt som att jag hade rätt. För även där förlorades det jag trodde det var.. Den vänskapen va inte den jag trodde det va. Vi umgick seriöst 24/7 och ingenting va bättre än tillsammans med henne. Men jag vet inte vad som har hänt där, men det försvann och det finns en del svar jag skulle vilja ha. Men frågan är när jag får dom..
Ja, som sagt.. vänskaper jag gått in i. Nära vänskaper! Har alltid förstörts, av olika orsaker.. orsaker jag inte vet om.. Jag har aldrig fått något ordentligt svar på varför dom har förstörts. Men som sagt, jag vet inte riktigt om jag bryr mig heller. Vissa vänskaper vet ja alltid kommer finnas här. & vissa klarar jag mig utan. Men visst, det är surt att bli av med en bästavän. Det är det verkligen, för alla dem över har jag älskat och de har betytt världen för mig. Vissa av dem vet mer än de andra, men de va dom som kände mig bäst. Det känns som att alla de gamla vänskaperna sviker mig just nu, jag vet inte om det är något jag gör fel eller vad det är? Det är ju ingen som kan ge ett ärligt svar.

Visst, det finns undantag till vänner. Som alltid ställer upp.
Jag borde nog inte ta mig in i nära vänskaper med folk, för som det verkar som att det inte tänker sluta gå åt helvete. Jag vet inte om det möjligtvis beror på mitt humör och min ärlighet. Men folk som känner mig, borde veta att jag är sån? och speciellt om man kallar sig min bästavän borde man veta hur jag är som person och hur jag beter mig. Så skulle det bero på det låter det bara fel och konstigt.. Men ja, gamla vänskaper är gamla.. Men det finns ju några av dom man skulle vilja lösa och kanske iaf vara vänner. Även om det aldrig kommer bli som förr..