DÅ var det mycket enklare.
Jag satt alldeles nyss och kollade igenom gamla bilder från när jag var yngre. Bilderna visar mig, mamma & pappa som en familj. En fin familj, kärlek, lycka ja..framför allt lycka. Alla tre såg lyckliga ut, inga sura miner, inga blickar och vi va verkligen en riktig familj. Den familjen varade i 4 år. Mina 4 första år i livet va sånna år man i vanliga fall inte kommer ihåg. Men självklart finns det minnen, en del suddiga men en del skulle man även kunna skissa ner på ett papper och visa omvärlden. Med den familjen och den lyckan skulle hela världen kunna vara underbar, inga bekymmer, inte som nu. Nu kan jag inte se den lyckan längre. Det enda jag ser är pappa som går längre och längre ifrån min sida. Orden han säger, allt han säger sårar så jävla mycket. Det känns så fel att sitta här och skriva om det, men jag är verkligen tvungen att få ur mig det. Allt som har hänt den senaste tiden har jag haft inom mig och bara gått och tänkt på. Jag hoppas verkligen att dom kan förstå att det kan inte fortsätta såhär. Men nu ska jag inte sitta här och skriva och bara klaga över hur pappa beter sig och att allt är hans fel, den största boven i dramat är faktiskt hans fru. Hennes tystnad sårar mer än något annat för tillfället, hennes blickar och att pappa ska aggera en mellanhand för att hon inte kan växa upp och prata med mig om saker hon har att säga mig istället, irriterar mig allra mest. Efter 10 jävla år kan ingenting vara bra ändå! Jag förstår inte hur man kan vara 51 år och så jävla...jag vet inte vad jag ska kalla det ens. Men feg kanske är ett bra ord? Eller hur man kan vara 54 år och så jävla konflikträdd. Det är inte heller rimligt.. en brud på 16 år försöka lösa något medans två fullt vuxna människor flyr ifrån problemen. Är det så det ska vara? Det tycker inte jag i alla fall. Ett problem som får ens egen dotter att fly därifrån, bo hos polare, vara i stan, åka till sin mamma, göra allt för att slippa vara hemma, då tycker jag att man kanske borde ta tag i problemet. Eller det kanske är så "nu har du ju flyttat så allt är väl jätte bra" ja så kan man ju också resonera.
Jag känner mig jätte nedtryck av min egen familj, jag tror inte att det är okej. & när ingen lyssnar, så blir det ännu värre! Hennes barn betyder så jävla mycket för dig. Men du kan inte ens höra av dig till din egen dotter, inte ens din andra dotter eller din son! vad är det för problem? Dina barn, jag trodde dom va det viktigaste i ens förälders liv. Men tydligen inte.. Det är vi som ska ringa dig, att ta upp din jävla telefon och slå ett nummer måste vara väldigt jobbigt. Jag har lessnat nu. Detta är inte okej.. något måste hända och det är nu! Annars lär det fortsätta vara såhär och då vet jag inte vad som händer.
Jag känner mig jätte nedtryck av min egen familj, jag tror inte att det är okej. & när ingen lyssnar, så blir det ännu värre! Hennes barn betyder så jävla mycket för dig. Men du kan inte ens höra av dig till din egen dotter, inte ens din andra dotter eller din son! vad är det för problem? Dina barn, jag trodde dom va det viktigaste i ens förälders liv. Men tydligen inte.. Det är vi som ska ringa dig, att ta upp din jävla telefon och slå ett nummer måste vara väldigt jobbigt. Jag har lessnat nu. Detta är inte okej.. något måste hända och det är nu! Annars lär det fortsätta vara såhär och då vet jag inte vad som händer.
