prahl

Jag saknar pappa!
har nog aldrig saknat någon så mycket som jag saknar honom just nu..Han har varit borta i snart 2 månader. Det går inte att få tag på honom, det går inte att träffa honom..när han är hemma är han iaf bara ett samtal bort, vart är han nu? jo i thailand på en onåbar telefon! Fan! jag vill att han kommer hem nu. Kan inte tänka klart, kan inte må riktigt bra. Jag saknar honom.. ugh.. KOM HEM NU!



Jag älskar dig pappa!

Jag vill satsa på handbollen! Det vill jag verkligen! Finns nog inget mer än det jag vill för tillfället.. Men jag vet inte hur jag ska lyckas? hur jag ska komma någonstans i min utvecklig och satsningen? vill komma högre upp än jag ligger nu. Bli bättre. Bli bra. Bli riktigt bra! Finns kanske bara en utväg?

Så fort jag klev in i huset tröck allt tungt ner mig i golvet och lät mig inte komma upp igen. Så kändes det. Som att någonting inte ville att jag skulle vara där. Undra om jag börjar ge upp hoppet? Jag hoppas inte det. Men jag vet inte själv faktiskt. Känslan av att tappa sin familj, den gör att man ger upp. Hoppas att hon känner likadant. Att hon också känner sig nertryckt. Fast det betvivlar jag, jag tror mer hon känner att hon har vunnit. Hon slipper ju mig där.
Allting har gått för långt nu.

Helgen har tillbringats hos pappa!
Fredag: Köpte massa mat, godis och dricka - tjockade oss framför idol. MYS!
Lördag: Klev upp tidigt och åkte till hallen där jag tränade E-mix. Va knappt några där, men gjorde det bästa av situationen ändå. Sen åkte jag och pappa iväg till stan för att käka, kolla på MediaMarkt och sen va tanken att vi skulle gå och bowla men allting va fullt så gick på bio istället - unsoppable! riktigt bra film faktiskt! Sen vidare hem där det blev Crocodile Dundee! en av världens absolut bästa filmer <3
Söndag: Klev upp ännu tidigare idag och åkte iväg till Örsundsbro (tror jag?) och mina & Jossans små människor spelade 3 matcher! varav 1 vunnen (6-5) och 2 förlorade. Men dom gjorde 3 riktigt bra matcher och borde vara stolta över sig själva! Jag är stolt över dom i varje fall! Efter dom matcherna som va klara runt 11 va det bara ge sig iväg till Sollentuna och spela en Dammatch! Hur den gick tänker jag nog inte ens diskutera eller skriva om här..lär bara låta negativt.

Ska dra och käka snart så nu orkar jag inte skriva mer. Men en liten samanfattning av min helg, yaoyao ;*

Pappa, jag saknar dig varje sekund på dygnet...

Ibland förstår jag inte hur folk resonerar, tänker eller nej..jag förstår inte hur folk är. Att man kan säga ord och göra saker som trycker ner en annan människa. Att göra det med flit och gång på gång knäcka samma människa! jag förstår inte hur man kan vara så stark att sen gå och låtsas som ingenting? "vadå allting är väl bra?" ja visst. kanske finns en anledning till att jag tar avstånd? att jag inte orkar bli knäckt en gång till? jag tänker alltid på det som hänt och kommer antagligen alltid att göra. jag försöker fly ifrån det men vågar inte. Jag vågar inte mista den av dom 2 jag har kvar. jag kan inte, att lämna honom, att kontakten skulle brytas skulle göra mig till en helt annan människa - på ett negativt sätt. Jag saknar ju honom, jag vill kunna träffa honom, men det går inte. Orden "jag kan inte åka dit, jag kommer bryta ihop, det är ingen som förstår" får tårarna att rinna. Jag va stark, jag har alltid varit stark som fått klara mig mycket själv med tankar och svikelser. Jag är fortfarande stark. Men...vissa saker krossar mig. När det gäller mig egen familj t.ex. då gör det ont och tankarna och tårarna samlas.

Jag förstår inte hur musiken kan ha så stor betydelse i ens liv. Att en enda låt kan ta bort alla tankar och locka fram leendet på läpparna, eller att den låten kan få tårarna att rinna. Dom som verkligen lyckas göra en låt med känsla i, GRATTIS! Det är inte många låtar som verkligen lämnar spår efter sig. Men självklart, vissa mer än andra. Samma med människor, vissa lämnar djupare spår än andra.

Några som verkligen lyckats att förmedla känsla i sina låtar är Basement! - ett uppsala band.
Jag vet inte varför men deras låtar tar fram ett leende till mina läppar, känslan av att vara trygg kramar om mig. Jag vet inte om det beror på att det är just är för att det är dom som spelar eller om det beror på deras musik. Jag tror det är en väldigt bra blandning. En bandning som i alla fall når fram till mig. Jag behöver inte sms:a eller ringa mina vänner när tankarna exploderar i mitt huvud. Jag lyssnar på en låt och ser mig dom hoppandes runt på scen framför mig..det får mig absolut att tänka på annat, känslan i deras låtar når fram och för bort de tankarna som ibland attakerar mig.. Tack!

Nu har jag inte skrivit på länge, så kände att det va dags att skriva lite igen.

Jag vill bara börja med att berätta att jag älskar min pappa otroligt mycket. Jag är glad att jag har honom i mitt liv och att vi kan prata igen. Efter alla bråk, alla bråk som inte ens hade med honom att göra. Han va bara en mellan hand i alltihop..så har båda insett hur det verkligen är, och antagligen föralltid kommer att vara. Vi får helt enkelt hitta våra sätt att leva på, att hitta sätten som funkar för oss båda...
- Men känslan av att sakna honom varje dag, mer än jag någonsin saknat honom gör ont. Den är obeskrivlig. Tårarna tränger genom ögonen så fort jag ens började skriva på detta, så fort jag tänker på det. Han har varit den som alltid ställt upp, alltid funnits bara ett telefon samtal bort. Det har varit stället jag alltid kunnat åka till när jag inte klarat av att vara någon annanstans. Bara åkt dit och tagit det lugnt, fått andas...men...det går inte längre.

Igår förändrades min vardag till det bättre. Jag & Otto, bästavänner, återförenades igen. Vi träffades även idag, vi har ju några månader att ta igen. Allting är som vanligt, känns inte ens att vi bråkat. Förutom det faktum att jag nu känner att hon verkligen är allt. Så tacka aldrig nej till en förändring! Det kan man mista mycket på. Idag kan vi skratta åt våra attitydsproblem, det kunde vi inte för en vecka sen...
Vi gick och kollade på Marcus @ grand idag också. Man kan ju helt klart erkänna att han har förbättras. För er som inte vet vem marcus är - han är en underlig liten typ ifrån stan, ruggigt snäll! Hiphopare och tönt.. haha ja, bättre förklaring går nog inte att få. så...musiken idag blev - svensk hiphop! YEAH METAL! haha..

Senare, mer exakt klockan 18:00 kom en blond liten människa med en kundvagn, innehållande en bergssprängare skjutandes framför sig och en krita i handen. Han ritade upp en ring utanför MC-donalds på stan och ställde sig och "hoppade" i den. Blickar från alla håll och kanter sa "vafan håller han på med?!" .. men i samma ögonblick kom massa folk springandes emot honom och flög in i ringen och började mosha. Den moshen pågick i 1 minut och under den minuten hann folk, nämner inga namn, andré, slå upp hakan! Jag säger ju att sånt är farligt! Men det såg väldigt lockande ut att ta av sig skorna och springa in där faktiskt.. hm..ska nog ge mig in i det, fast en stor, riktigt stor mosh någongång!
 
Neh nu har jag uppdaterat färdigt för idag. Mer uppdatering kommer om min estlands resa och sådär. Ha det bäst!

Otto..tack för att du finns. - världens bästa!

13:23 "Sover du?!"
- "Gå ut till posten och kolla! För jag har fått mitt gymnaiseval!"

Men min post kommer ju till mamma med tanke på att jag är skriven där. Shiiit, paniken slog till! magen vände sig ut och in. nej, usch hemsk känsla! Men när jag väl ringde mamma va hon självklart inte ens hemma. Nu blev jag ju ännu mer nervös... JA! hon väl ringde tillbaka! shit, jag visste inte vad jag skulle tänka eller säga, utan blev mer ett skrik "VAD KOM JAG IN PÅ?!"

Göran: "Nu får du börja lära dig mecka bilar."
okay.. jag kom in på fordon..Det hade la varit helt okay. MEN FAN HELLER! Jag kom in på hotell / resturang på ekeby gymnasiet! min familj är jobbig haha! men jag älskar dom!

..jag blev väckt runt 23:30 i natt av att hon stod nere och skrek på honom att jag inte gör någonting hemma, och att allt jag gör är fel, att jag inte borde vara så, att jag borde vara mer som syrran, att han skämmer bort mig och blablabla.. tror hon räknade upp ALLT som jag gör, vare sig de va hemma eller inte, men de va fel. Jag tycker hon borde kunna öppna sin käft och säga det till mig istället! Men nej, mig går det inte att prata med. Man kanske blir förgiftad eller något.. nej jag vet fan inte! Men hon säger INGENTING till mig. möjligtvis "godmorgon" kanske...om man har tur. Inte för att jag känner att jag behöver henne speciellt mycket. Hon har inte gjort mig något speciellt , eller något alls på flera år. Ingenting som är värt att behövas, möjligtvis att hon förde mig till skitungen. Men hon har fört mig längre ifrån honom.
Hon sa till honom "I love you, i love her" så fan heller att hon gör! Hade hon älskat mig hade hon kunnat prata med mig om saker hon tycker är fel. Men nej, det ska gå genom honom fram till mig så han och jag börjar bråka. så jävla ovärt! Jag trodde allt skulle bli lättare när jag flyttade hit, visst det är bra mellan mig och mamma. Men vafan ska det här föreställa?! är det här något jävla skämt eller? 10 år och ingenting betyder något. inte för mig. Jag skulle lika gärna kunna bo själv med honom, det känns som allt hade varit enklare då. Vet fan inte vad jag gjort henne, men någonting måste det varit.. Jag kanske tog tillbaka min pappa ifrån henne? - eller nej..det har jag fan inte. Han står kvar på samma plats som förr. Längre ifrån mig än tidigare. Men jag fattar inte?! ..kanske inte är meningen heller..?

...för vi har tagit grundenten, för vi har tagit grundenten, fyfan va vi är bra!
Yeah, nu har jag gått ut 9;an och kommer aldrig komma tillbaka till Seoul.. Visst, det känns sorgligt, men ändå jävligt skönt! Nu fortsätter ännu fler äventyr i livet, vilket gymnasium det blir vet jag inte än, men det märks! Hoppas hoppas hoppas!


Jag och Dolf på avslutningen!

Jag kommer sakna alla mina vänner i skolan, sammanhållningen i klassen och alla otroliga minnen! Så tack för dessa åren Seoul! Det har varit awesome!

Nu ska ni få svar på era frågor..
- Ja, jag och otto har haft världens jävla bråk!

Det har berott på en hel del olika saker som jag inte tänker skriva här, det håller vi för oss själva. Jag vet inte ens vad allt började med. Det va antagligen att vi behövde vara ifrån varandra ett tag, olika tankar, och en jävla massa missuppfattningar och 2 jävla killar. Jag ångrar allt jag gjort! Det gör jag verkligen.. och det tror jag syns i mina tårsprängda ögon och mitt röda ansikte.. Men ändå, tårarna rinner som fan, i princip forsar ner för mina kinder.. men du får mig att skratta, att känna mig glad och trygg.. hur fan lyckas du?!
Här sitter vi och gråter i cam. fan va mycket tankar som släppte bara av att se dig igen, första gången på 1 jävla månad. Det är inte klokt, vi kunde inte skiljas åt på 5 månader, sen *poff* så bröts allt. Inte okay.. Tårarna har nog inte runnit så mycket på bra länge som den senaste månaden.

Jag älskar dig!
Du är den bästavännen jag har! Vi vet ALLT om varandra! Vi delar allt. Varför blev det såhär? varför kunde vi inte lösa det tidigare? Ja det är många frågor jag ville ha svar på.. Men nu skiter jag faktiskt i det. Allt detta berodde på 2 jävla killar! 2 killar va misstaget till att vi inte snackade! jag trodde vi hade glidit ifrån varandra för alltid! Det kändes så, alla sa "men skit i henne, det kanske är lika bra såhär" men varför kunde folk inte fatta?! det va inte lika bra så! Jag kunde inte leva ordentligt. ingenting funkade, jag orkade ingenting! Att vara utan sin soulmate är inte lätt.. utan henne, neh det är ingen som förstår. Det går bara inte! Det går inte att må bra, vara glad, inte på samma sätt - det går inte!
Gömt mig bakom mitt fejkade leende.

Aldrig igen ska detta få hända! Aldrig!
- fan va hopplösa vi är!
- ja som fan! Som grodor utan ben!

<3

Vet ni? Eskimåer lever faktiskt i egypten! I sådana där..emh..kistor! ni vet?

Det är bara så.. vissa personer klarar man sig inte utan. Det finns inte många som klassas till den kategorin, men det är ofta dom personerna man förlorar.
Jag & pappa satt i bilen igår påväg till Knivsta och pratade om allt mellan himmel och jord. Då kom vi in på gamla vänskaper, och vi konstaterade att jag har alltid råkat ut för samma sak, enda sedan jag va liten. När jag växte upp hade jag en allra bästa vän i 10 års tid. Vi umgicks jämt, och det va alltid vi. Vi klarade oss inte utan varandra, även att hon va 1 år äldre än mig så gick allting utmärkt och eftersom vi bodde grannar så gjorde vi allt ihop. Hon flyttade härifrån, men vi fortsatte umgås som vanligt. Men efter min 2 månaders thailands resa va ingenting som vanligt, någonting hade hänt, vad vet jag fortfarande inte. Men sedan dess har vi knappt pratat med varandra, vi har inte umgåtts en enda gång.
Efter henne gick jag vidare och när jag började 7;an började det en tjej i min klass. Hon va helt underbar, det klickade direkt. Helt sjukt, första rasten satt vi och snackade och det kändes som vi hade kännt varandra i år och dar. Vi blev direkt bästa vänner, kunde snacka om allt och umgicks jämt. Gjorde allt tillsammans, har så otroligt mycket minnen där. Men även vi gled isär. Vi pratade inte på jätte länge, va jätte osams. Men nu snackar vi igen, vilket jag är glad över. Men det är fortfarande inte som förr...
I 8:an umgicks jag med en tjej som förändrade min vardag, även vi kom väldigt nära varandra och blev bästa vänner.. Men efter ungefär 1 års tid försvann den vänskapen, jag vet inte varför. Men jag blev ignorerad och andra togs i första hand. Sen dess har vi inte snackat någonting, träffats genom gemensamma polare men aldrig sagt något till varandra.. inte ens ett "hej".
Efter henne va jag mest för mig själv.. jag orkade aldrig ens försöka hitta en "bästavän". Jag umgicks med alla möjliga människor och hade allmänt kul. Efter det träffade jag en helt underbar människa, vad jag trodde den allra bästa vännen, den perfekta, min soulmate. Men det verkar inte riktigt som att jag hade rätt. För även där förlorades det jag trodde det var.. Den vänskapen va inte den jag trodde det va. Vi umgick seriöst 24/7 och ingenting va bättre än tillsammans med henne. Men jag vet inte vad som har hänt där, men det försvann och det finns en del svar jag skulle vilja ha. Men frågan är när jag får dom..
Ja, som sagt.. vänskaper jag gått in i. Nära vänskaper! Har alltid förstörts, av olika orsaker.. orsaker jag inte vet om.. Jag har aldrig fått något ordentligt svar på varför dom har förstörts. Men som sagt, jag vet inte riktigt om jag bryr mig heller. Vissa vänskaper vet ja alltid kommer finnas här. & vissa klarar jag mig utan. Men visst, det är surt att bli av med en bästavän. Det är det verkligen, för alla dem över har jag älskat och de har betytt världen för mig. Vissa av dem vet mer än de andra, men de va dom som kände mig bäst. Det känns som att alla de gamla vänskaperna sviker mig just nu, jag vet inte om det är något jag gör fel eller vad det är? Det är ju ingen som kan ge ett ärligt svar.

Visst, det finns undantag till vänner. Som alltid ställer upp.
Jag borde nog inte ta mig in i nära vänskaper med folk, för som det verkar som att det inte tänker sluta gå åt helvete. Jag vet inte om det möjligtvis beror på mitt humör och min ärlighet. Men folk som känner mig, borde veta att jag är sån? och speciellt om man kallar sig min bästavän borde man veta hur jag är som person och hur jag beter mig. Så skulle det bero på det låter det bara fel och konstigt.. Men ja, gamla vänskaper är gamla.. Men det finns ju några av dom man skulle vilja lösa och kanske iaf vara vänner. Även om det aldrig kommer bli som förr..